7.5.-26.5. 2024 | Vernissage den 7 Maj kl 18-20. Välkommen
I sin gemensamma utställning på Makers’ Gallery presenterar konstnärsparet Mattias Löfqvist och Janika Norrgård-Löfqvist visuellt och tematiskt olika verk, även om deras grundläggande förhållningssätt till konst och konstskapande är mycket likartat. Att låta bilden tala för sig själv, väcka minnen, känslor, över tid.
Mattias förlitar sig mer på vardagen, konflikter och störningar i sin konst, medan Janika söker en stillsam men kraftfull upplevelse som överskrider det vardagliga.
MATTIAS LÖFQVIST – Minnen och tid
Mattias Löfqvist tänker att måleri är ett visuellt språk som inte är lätt att översätta eller förklara. Han använder det för att tänka och formulera framför allt sådana saker som är oklara och inte går att uttrycka på annat sätt.
Han brukar ofta måla över misslyckade målningar och över tiden har det blivit en allt viktigare del av hans arbete. Hans måleri bygger mycket på misslyckanden – dåliga färgkombinationer och haltande kompositioner väcker ofta känslan av något bekant, något som borde minnas.
Mattias målar interiörer, både fysiska och psykologiska rum. Hans målningar är liksom ett inre landskap instängt i ett mexitegel hus byggt i slutet av 70-talet.
Tiden är också en viktig faktor i Mattias Löfqvists konst. Något som har cirkulerat i kroppens undermedvetna i decennier hittar plötsligt ut i en målning. Målningern är som en minnesanteckning på en försvunnen Post-it lapp som fallit in under kylskåpet. Och när man hittar lappen, då minns man inte längre vad den betyder. Vad är det som står där, vad var det jag skulle minnas?
JANIKA NORRGÅRD-LÖFQVIST – Tidlös visuel poesi
Konsten och måleriet är ett språk för Janika Norrgård Löfqvist. Hon använder det språket för att uttrycka nyanser i tillvaron som det verbala inte förmår beskriva.
Konstnären använder motiven, penselföringen, strukturen och färglagren i sitt visuella berättande. Hon strävar efter att lyfta fram ett inre varande, en stämning eller ett känsloläge som kan koppla till betraktarens inre värld och tillåta en upplevelse utanför vardagsverkligheten.
Janika arbetar väldigt intuitivt och hon samlar ständigt på intryck som kan bli målningar. Drömmar, känslolägen, minnen, bilder, musik, ljus och färger. Hennes still kan bescrivas som visuell, ordlös poesi. Hennes måleri förmedlar en stillhet snarare än rörelse. Som en paus i tiden.
Konstnären är väldigt aktsam med att prata om innehållet eller tolka hennes konst, mest för att ge betraktaren en möjlighet att uppleva och känna. Hon söker det ordlösa och lågmälda uttrycket, där måleriet självt får utrymme. Det finns en subtil poesi i måleriet som språk som inte gör något väsen av sig, men som betraktat i stillhet är mycket starkt och talande.
I sina nya verk leker hon mer med struktur och penselföring och hon har också tagit in skulptur i sitt uttryck, och använder måleriet även i dessa. Det här är första gången som hon ställer ut skulpturer.